Att hålla kvar vid någon som man har varit tillsammans med väldigt länge kan förväntas som en lätt sak. Men jag har en vän, som trots motgångar som otrohet och andra "misstag" håller fast vid sin pojkvän. Jag förstår fortfarande inte vad grejen är att hålla fast vid någon som har klantat sig big time, 1, 2, 3 gånger. Räcker det inte efter första gången? får man inte nog?. Vi är unga, eller jag är ung iallafall, man har hela livet på sig. Människor säger till min vän att hon ska hålla kvar vid sin första kärlek, men varför hålla fast vid någon som visar att han faktisk är kapabel till att vara otrogen, flera gånger. Efter tårar och lite "jag älskar dig", så verkar allt vara bra igen. Glömt. Bortblåst. Detta handlar inte om vanliga fyllepussar, utan på riktigt. Riktigt otrohet, om det nu finns något som kan kallas för det.
Det tråkiga är att man ska sitta där som gammal, att hon ska sitta där som en gammal skryngklig tant och tänka tillbaka på sin första kärlek, som visade att vissa killar inte alls vet hur de ska behandla sina flickvänner. Jag hade kanske gjort samma sak själv, men jag hade känt mig värdelös. Ne, det hade fan inte fungerat. Jag hade känt mig instängd, instängd i ett förhållande utan gränser.
